Mot ett bättre välmående och förhoppningen om finare hy!

Pratade med min mamma för ett tag sen angående min hy/akne. Deprimerande nog så sa hon att jag nog ärvt anlagen efter henne och att hon hade problem med sin hy tills hon var 45 år! Typ 15 år till med dessa problem!? Nej tack, jag har redan haft problem i ca 17 år och har helst sett att jag inte haft problem alls. 

Alltså måste något göras! Jag har provat det mesta och jag börjar förstå att det hela hänger ihop med min kost eftersom tabletter, behandlingar och krämer inte hjälper. Så fort effekten av produkten är över kommer problemen tillbaka. 

Det jag kommer göra är att gå på en detox i 30 dagar och se om jag får ett positivt resultat, får jag det hoppas jag att jag kommer kunna fortsätta med kosten. 

Med start den 1:a juni vill jag inte längre äta socker/sötningsmedel, spannmål (d.v.s. gluten) och inga komjölksprodukter. Spannmål och socker är sen ett tag tillbaka sånt jag äter ytterst lite utav så den stora utmaningen blir att inte äta mjölkprodukter. (osäker på om det är laktos eller mjölkprotein som är boven och kommer därför välja bort även laktosfria alternativ.) Misstänker starkt att det är komjölksprodukter som är den största boven då jag äter mycket av dessa dagligen. 

Det som kommer vara godkänt att äta under detoxen är: fisk, skaldjur, fågel, kött, grönsaker, rotfrukter, ägg, frukt, bär, frön, nötter och kokosolja/kallpressade oljor. Sen kommer jag att tillåta havregryn/havremjölk då de innehåller ytterst låga halter av gluten. 

Jag hoppas verkligen att jag får ett positivt resultat för det skulle kännas så bra att kunna sätta fingret på vad det är som stör. 

Skulle det vara så att någon vill bjuda hem mig under den här tiden hoppas jag att den inte tycker jag är oartig/otacksam för att jag tackar nej till viss mat eller tar med mig egen. 

Jag vill också poängtera att jag enbart gör detta för min skull, det är absolut inte menat som en knäpp på näsan till andra då jag varken bryr mig /dömer andra för vad de väljer att äta. Jag tror inte att alla kommer stå skuttandes bredvid och hejja på eller att alla riktigt kommer förstå varför men jag är fast besluten att göra detta. Det är som med träningen; där började jag bara utan att vänta på ett godkännande från omgivningen likaså blir det med detta val av kost. Det är för mig!

Superviktigt. Kom ihåg det.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag börjar förstå det mer och mer. För ett tag sen kom jag över en livsförändring hos en vän, en väg som jag inte tror att jag själv kommer att gå och det fick mig att börja tänka. Hur bemöter vi människor i vår omgivning som inte har det tankesätt eller övertygelse som vi själva har? Hur bemöter vi dem i deras livsförändringar? Mer en regel än ett undantag bemöter vi dem säkert med skepsis och i värsta fall med orden om att det inte kommer att gå eller att det är fel. Jag är tyvärr lite av en besservisser i vissa fall och det märks tydligt när jag är övertygad om att något jag gör är det bästa. Det bästa för mig. Inte alltid det bästa för de jag möter; för mig att komma ihåg. Tankarna kom också om hur jag vill bli bemött i min livsförändring. Självklart vill jag bli peppad av andra och få höra att de tror på mig, även om det mesta jobbet måste komma ifrån mig själv. Inombords måste jag ha en övertygelse om att jag kan!
Men tillbaka till min vän som kommenterade att hon säkert skulle ta snedsteg på vägen, tappa fokus. Min kommentar till det hela var att de intressanta vägarna är oftast de vi tidigare inte färdats på, de som är grusvägar, slingrande och med gropar på. Självklart snubblar vi ibland. Det vi då behöver, när vi själva tappar tron, det är att någon annan tror på oss. Någon som påminner oss om vilken väg vi själva har valt. Hon tackade mig för stödet hon fick kring sin livsförändring och mitt svar till henne är något som jag har tänkt på nästan varje dag där efter. "Vi må tycka olika om vissa saker men att få stöd och acceptans i de val vi väljer att göra känner jag är viktigt." Och det är det. Superviktigt. Kom ihåg det.

2013- Året då mitt liv vänder till det bättre OCH det finns inga ursäkter längre!

Mitt "nya" liv kommer innehålla träning, bra mat och ett bättre allmänt mående. Detta är alltså inte ett nyårslöfte utan en livsförändring som börjar NU! Eller tja, det började Juli 2012 egentligen men det har varit en långsam start.

Träning, skolgymnastik och sportutövande har nog aldrig tidigare varit något man förknippar mig med. Jag har väl vad man skulle kunna säga gjort allt för att undvika det! Plockat blommor istället för att vara med på tennisträningen och hittat på diverse krämpor för att slippa skolgymnastiken och så vidare... Vad gäller mat så har jag någon gång under livet kopplat ihop: lite eller ingen mat= smal. Just vart det kommer ifrån, det vet jag inte. Men mer fel kan jag ju inte ha haft! Det är just att äta, rätt sorts mat, regelbundna tider och rätt mängd till din fysik och aktivitetsnivå som ger resultaten man vill ha. 

Men varför kan man fråga sig. Varför ska jag träna och äta rätt? För mig är det flera punkter som finns med på min lista. Här är de två viktigaste för mig;

1- jag vill må bra och orka. För mig, min sambo och framför allt mina barn!

2- jag vill lära mina barn ett sunt leverne där balans och stolthet är nyckelord.

Tidigare har min träning bestått av att ta powerwalks eller jogga. Innan jag väntade Maya, hon är tre år nu, så sprang jag totalt 1,5 mil i veckan och tyckte då att jag tränar alltså kan jag äta precis vad jag vill, när jag vill. Mycket resultat såg jag väl inte riktigt och jag var ständigt missnöjd. 

Under min första graviditet fick jag besvär av foglossningen efter 6månader vilket gjorde att jag blev sjukskriven. Maya föddes och jag drabbades av en depression som förföljde mig i två år utan att jag tog tag i det eller ens ville erkänna det. Under denna tid blev det näst intill ingen träning alls och jag kom knappt ut på promenader. Nu, efter att ha gått på KBT och rett ut alla mentala knutar och gett mig själv ett nytt sätt att tänka så är jag redo. Jag har dammsugit internet efter information, jag har satt upp ett mål med flera delmål, jag har min mentala morot och jag känner att jag har kontrollen. Så nu kör jag! For life! 

Just nu har jag fyra pass i veckan med cardio och tyndlyftning, rockring i minst 30 min en gång i veckan och pilates en gång. 

Jag äter 5-6 mål mat om dagen. Frukost, lunch och middag är de stora sen har jag ett mindre mellanmål efter varje stort mål och jag äter ungefär var 3:e timme. Jag planerar måltiderna för en vecka framåt och handlar det som behövs och undviker att handla hem onyttigheter (för jag har ingen självdisciplin). Jag följer mottot "äta allt men inte alltid".

Jag försöker att inte vara allt för hård mot mig själv om jag missar något träningspass pga livet själv utan bara köra på vid nästa tillfälle som ges. Klart man blir sjuk eller känner sig krasslig ibland, barnen tar sin tid och sen jobbar min sambo skift så det är inte alltid det funkar att vara själv med två barn och få in träningen. Det viktigaste är att jag har roligt, jag orkar mer och att jag mår bra.

Det samma gäller slutresultatet; att tänka mer på hur jag mår, vad jag orkar och hur kläderna sitter än siffran på vågen. 

Som en vis person sa: Se till de som har fått resultatet du är ute efter och gör som dom!

Mina tankar, bloggen och dess framtid

Mina tankar kring bloggen och dess innehåll är något som jag har funderat mycket på den senaste tiden. Vill jag att det ska vara en blogg som handlar om mitt liv i allmänhet eller ska den handla om något specifikt? Jag har använt bloggen som en form av offentlig dagbok där jag skriver om sånt som snurrar i huvudet men också om det som sker i mitt liv, pyssel och sömnad. En tanke jag har haft är att jag bara ska ha inlägg om det jag skapar. Men det finns något tilltalande i tanken att jag kan skriva om mina tankar och funderingar där vem som helst kan läsa. Kanske de själva börjar fundera och reflektera, finner hjälp eller kanske bara irriterar sig...
Vad är det jag skapar och vad kvalificerar sig för att få ett inlägg här på bloggen? På ett sätt så skapar jag ett liv, en familj och medmänniskor likaväl som jag skapar halsband med min dotter eller syr ett par byxor till min son.
När jag först startade bloggen så var det i en period av mitt liv där jag kände att allt inte stod rätt till och dess syfte var att få skriva ner mina tankar som är svåra att uttala eller att kanske sätta fingret på vad som egentligen pågår under ytan.
För att få en lyckad, välbesökt blogg läste jag någonstans att man i så fall ska nischa sig inom ett visst område. Men vill jag det? Vill jag att bloggen ska bli så pass välbesökt att reklamfolket börjar höra av sig? Bloggen heter ju faktiskt "I ett litet hörn av Sorunda...där lever jag." Där lever jag. Innan vi flyttade hit hade vi en hyreslägenhet i Södertälje men där bodde vi bara, det var inget liv jag ville leva i till mina sista dagar. Här i Sorunda ser jag mina barn växa upp, vi får vänner, ett socialt liv, skog och natur runt om, ett hus och trädgård. Så slutsatsen är nog att bloggen får fortsätta vara det den har varit hittills. En portal för mitt liv ut i syberspace...

Betong

Förra helgen var jag med barnen hemma hos min pappa för att gjuta i betong. Nu i helgen var vi där för att ta hem resultatet. Dessa är de vars resultat jag är mest nöjd med!

Fyra strutar gjorde jag men på de andra tre gick spetsen av...

Nya fasadnummer istället för siffror. Tanken är att de ska ha belysning bakom när de väl är på plats.

Krukor eller ljuslyktor med en spetskant på.

En skål med mönster av lönnlöv invändigt.

Det är en början...

Ett litet projekt jag plockade fram idag. Jag har en hel del projekt på gång och inte blev det bättre av att jag beställde hem lite färg, papper, band och ståltråd bl.a.
Jag hittade ljuskronan på min pappas loge och fick den av honom. Min tanke är att murgrönan ska växa till sig och slingra sig runt kronan på ett murrigt snyggt sätt. Sen ska det inte vara blått snöre som den ska hänga i utan en svart kedja (som jag inte köpt än). Jag funderar på om den ska få vara inne eller ute. Den blir hängandes inne (någonstans) fram till nästa sommar hur som helst.
Jag tror det kan bli hur snyggt som helst när den vuxit till sig!

Bananglass

Maya är en riktig gottegris, tyvärr. Hon vill gärna ha bullar eller glass varje dag och gärna flera gånger. Så vad gör man? Säger nej och klurar på vad man kan ge istället. I föräldragruppen hörde jag ett enkelt tips. Ta banan och dela i lagom stora bitar, rulla i kokos och sätt på en pinne. In i frysen och ta ut med presentationen bananglass! Återkommer med hur hon mottar denna nyhet.

Våra dagar...

Detta är våra dagar mest fyllda utav. Allmänt chillande på mattan. Varje morgon efter att vi har lämnat Maya på förskolan tar vi en promenad, oftast tillsammans med en mamma och bebisflicka som är två veckor yngre än Edvin samt deras tre hundar. 

Även denna mammaledighet tror jag att jag ska ha massor utav tid för att fixa och pyssla med olika projekt. Alla är mer eller mindre påbörjade men när de blir klara får bli i den ej tidsbenämnda framtiden. Dagarna går mest åt till Edvin, tvätt, städ och matlagning sen är det dags att hämta Maya och då blir det lek i lekpark sen hem för mera matlagning och kvällsrutiner.

Det där med egentid finns inte just nu om jag inte vill ta kvällarna åt det men då är ju Johan hemma och då vill jag ju umgås med honom. Egentid är lyxtid, ni som har det borde vara kloka nog att njuta av den! Bara att jag har kommit igång med lättare träning får jag se som lite egentid, även om Edvin är med eller om Maya är i samma rum. Bara att jag orkar träna är lyx för det orkade jag inte förra gången! Jag behöver det här, lugnt tempo och träning, familj och tid att bara vara.

Mamma till två

Innan Edvin var född hade jag många jobbiga känslor och tankar. Hur skulle jag klara två barn och tänk om jag skulle bli deprimerad och trött? Men det har hittills gått jättebra. Maya har varit ledig i fem veckor och Johan har jobbat hela tiden. Alltså har jag varit mycket själv med två barn. Jag har åkt till Västerås, Norrköping och lite andra närmare destinationer, utan några större problem! Edvin har bara fått haka på vad familjen gör, han får bara bestämma när han vill äta, sova och få ny blöja. Jag var också orolig för hur Maya skulle reagera och bemöta Edvin men där har det också gått jättebra hittills. Det enda hon vill göra är att pussa och krama på honom. När han skriker ropar hon tillbaka: Jag kommer lilla gubben! och rusar för att ge honom nappen och jag undrar om hon för statistik över innehållet i hans blöjor. Mycket ska det vara och det ska ooh-as och ååh-as. Ligger han inte där hon kan se eller där han brukar så frågar hon och går sen för att kolla. Den bästa storasystern Edvin kunde få!
Mot mig och Johan är det lite annat... Hon testar gränser och tålamod, har humörsvängningar som vänder på ett knappnålshuvud för att i nästa överösa oss med kärlek och gos. Kan iofs sammanfattas som en typisk treåring men det dök upp så fort vi kom hem med Edvin. Det börjar lugna sig lite nu... Man får verkligen tänka om från att lugnt kunnat säga till henne att inte kasta saker och hon säger okej, mamma och slutar, till att hon tittar på en och fortsätter. Jaha, ryta i, låta det vara eller plocka fram järntålamodet och säga sluta lugnt hur många gånger som helst? Tålamod funkar inte alltid för mig så det blir en del ryta i...
Sammanfattningsvis kan jag klappa mig själv på axeln och säga: det här klarar ju du! En liten peppning på självförtroendet kan behövas ibland. Alla dagar är ju för övrigt inte film-glamorösa. Klart det skriks från oss alla tre och stackars Johan får ett buttert bemötande i dörren när han kommer hem. Men nästa dag är vi på fötter igen!

Trädgårdsbod

 

Vår trädgårdsbod som tidigare var målad med "Falu rödfärg" röd genomgår en förvandling. Från dassigt röd till vacker grå. Nu är den målad i "Falu rödfärgs" grå och arbetet fortsätter med att bättra på de vita detaljerna. Denna snygga färg kommer senare att pryda vårt hus tillsammans med vita detaljer.